Ta mig till kärlek

Förra nätdejtingvändan var på sitt sätt intressant. Men det var inte direkt någon framgång. Jag var lite för oengagerad, lite för ointresserad, lite för driven av rädslan att bli lämnad ensam kvar.
För det jag letade efter fanns någon på ett annat ställe. Och jag hittade det jag sökte och förlorade det igen. Jag sörjde ett tag, insåg att alla erfarenheter ger något och kom över det.

Den här gången drivs jag inte längre av rädslan att bli ensam kvar, nu är det känslan av kärlek jag längtar efter.

Det enda som hindrar mig nu är den tidiga vårens självpåtagna jobbuppdrag som enkelt och effektivt håller mig upptagen helger och kvällar alike. Jag är en parodi på den 30-åriga karriäristen som begraver sig i jobb för att slippa känna tomheten.

Disclamer: Det som står här står kvar som det gjorde när det skrevs; visst kanske forfarande stämmer, visst kanske inte, min vana trogen läser jag inte gamla postningar.